Jakob Heidbrink skriver efter sen senaste våldtäcktsdomen:

Nämndemannainstitutet bör reformeras från grunden eller avskaffas.

Nämndemän är politiker, inte ”folket”: det utses av politiker, och man måste därför ha gjort något parti en tjänst för att över huvud taget komma ifråga som nämndeman. I somliga fall kan man få intryck av att det inte heller är precis någon rusning efter denna form av uppdrag, utan att partierna helt enkelt utser någon ointresserad stackare som alltså tvingas sitta med i förhandlingar som hon tycker är till leda tråkiga (och det kan processer för den oinvigde absolut vara). Jag har hört och läst om nämndemän som sovit, som skrivit på motioner till kommunfullmäktige istället för att lyssna på parternas framställningar, som myndigt uttalat sig i skuldfrågan innan de sett alla fakta i målet… Det kollektiva syndaregistret är långt.

Även Mara Abrahamsson på SvD kommenterar nämndemännen.

Hur länge ska man egentligen behöva vänta innan ansvarsfulla politiker börjar engagera sig för nämndemannainstitutets roll i rättsstaten?

Fria Nyheter beskriver ett annat fall där en yngling slipper fängelse trots upprepade brott. Det är stor risk att våldsbrott nu döms mildare än fildelning, man suckar. Om dessutom beror på sovande nämndemän är vi illa ute.

Läs även andra intressanta åsikter om våldtäckt, våldsbrott, nämndemän, politiker, fildelning, domstol, politik

No related posts.