I kulturvänstern har medelmåttorna sitt paradis. De stora konstnärerna går alltid sin egen väg medan medelmåttorna fjäskar för makten. En ,akt som de vill ska försörja dem med rikliga bidrag. Ju mer makt desto bättre. I det perspektivet förstår man varför kulturvänstern avskyr USA men gärna vurmar för despoter, som nu Assad i Syrien.

I förlängningen kan Kulturvänstern vara ett hot mot demokratin. Under en tid hade socialdemokraterna nytta av kulturen i vänstertappning och de nöjde sig med detta. I framtiden måste nog medelmåttorna in om kulturen bestämma sig. Antingen bli en stor konstnär utan sidoblickar mot makten eller ge folket vad de vill ha eller skaffa sig en annan försörjning.

Det senare förskräcker naturligtvis därav hatet mot demokratin och vurmen för despoterna.

SvD, SvD

Läs även andra intressanta åsikter om , , , , ,

No related posts.

Tags: , , , , ,

3 Responses to “Är Kulturvänstern ett hot mot demokratin?”

  1. Hahaha Roffe, din blogg är så dålig att den måste läsas!

    Vilket är värst att vurma för en despot som på sin höjd dödar sina egna eller en folkvald som dödar för resten av världen för olja och makt.

    Och kulturvänstern är ett hot mot demokratin? Inte aggresiva militärpakter som bryter Genevekonventionen och internationell lag?
    Som dessutom, precis som despoter/kungar står ovanför all lag för att de inte kan bli åtalade inför någon domstol.

    Oj, om man tänker efter så har de du vurmar för samma privilegier som despoter, fast de har tagit det några steg längre..

    Fan Roffe, tänk till någon gång.

  2. Kan bara instämma med Johan.

    Undrar om du Rolf Eriksson alls har en aaaning om att USA stödde exempelvis Saddam Hussein och Usama Bin Laden när det passade deras intressen?

  3. Apropå USA:

    ”Det har i alla böcker som skrivits av personer i Reaganadministrationen varit ytterst svårt att dölja det faktum att Reagan inte hade en susning om vad allting handlade om. När han inte var ordentligt programmerad kunde det som kom ur hans mun – ja det var egentligen inte lögner, det var ett slags småbarnspladder. När ett barn pladdrar ljuger det inte, det ligger så att säga på ett annat plan. För att kunna ljuga måste man ha en viss grad av kompetens, man måste veta vad som är sanning. Och det fanns inga tecken på att det var fallet här. Allt det här bråket i kongressförhören om Iran och contras kring ifall ”Reagan kände till eller inte kände till” eller om han ”mindes eller inte mindes” – jag personligen betraktar det som ett försök att släta över. Vad gör det för skillnad? Han visste inte om någon hade berättat för honom och han mindes inte om han hade glömt. Och vem bryr sig? Han förväntades inte veta något. Reagans hela karriär gick ut på att läsa repliker som rika personer skrivit åt honom. Först var det som talesman för General Electric, sedan var det för någon annan, och han fortsatte på samma sätt i Vita Huset: han läste de repliker som rika personer hade skrivit åt honom, han gjorde det i åtta år, han fick bra betalt, han gillade det uppenbarligen, han tycks ha trivts mycket bra där, han hade det fint. Han fick lov att sova länge på morgonen. Och man gillade det, finansiärerna tyckte det var bra, man köpte honom ett fint hem, lät honom beta fritt.

    Det är mycket betecknande hur han försvann. I åtta års tid hade PR-branschen och medierna påstått att den mannen revolutionerade USA, alltså Reaganrevolutionen, denna fantastiska karismatiska gestalt som alla älskade, som helt enkelt hade förändrat våra liv. Nå, han avslutade sitt jobb, man så åt honom att gå hem – det var slut. Ingen reporter skulle ens drömma om att träffa Reagan efteråt för att fråga efter hans åsikt om något, för alla vet att han inte har någon åsikt. Och det visste de hela tiden.”

    Ur ”Att förstå makten” av Noam Chomsky.

Leave a Reply

You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>